A Soldiers Eyes - Om att komma hem

A Soldiers Eyes - Om att komma hem.

Första känslan är alltid glädje, eller eufori. Eufori är det bättre ordet. Välmående väller över mig.
Efter så många olika flygplatser och mellanlandningar i länder med diffusa lojaliteter så svävar jag
äntligen in över tall och gran.
Jag lyssnar på Lars Winnerbäck i hörlurarna, för att så få artister förefaller mig så hemma som någon
som sjunger om nyponbuskar och Stockholm i höstskrud. Det känns nästan religiöst, tonerna om
Sverige i sitt bästa samtidigt som vingarna möter den svenska högstammiga skogens linje i horisontal
linje.
Planet nuddar marken, tre till fyra missplacerade applåder, detta är inget jävla charterplan, detta är
morgonpendlaren ifrån Istanbul. Majoriteten av oss är inte på väg hem ifrån en spritmarinerad vecka
i Antalya, det är en salig blandning i ordets rätta bemärkelse, muslimer, kristna, hemvändare,
semesterfirare. En del av oss är på väg hem ifrån en krigszon. Jag bryr mig inte, jag har siktet inställt
på hemmet, sedan många veckor tillbaka. Jag har under de senaste veckorna fantiserat om en
speciell stund. Man kan tro att det är att omfamna morsan, kyssa flickvännen/hennen, high-fivea
bästa vännen eller bro-klappa om brorsan. Det är det inte, även om alla de ovan nämnda är högt på
prio-listan så vill jag först och främst bara komma hem över tröskeln.
Jag åker upp med hissen till tredje våningen, där jag bor, jag går ut ur hissen. Det doftar av billig
kvinnoparfym och den kryddspecifika matlagningsdoften ifrån någonstans i mellanöstern, kanske till
och med indiskt. För det är oftast den doften som dominerar min hall på våning tre, en vad jag
bedömer som en billig kvinnoparfym och en kryddstark matlagningsdoft. Jag låser upp låset till min
lägenhet, jag kliver in, jag nästan håller andan för jag vill inte känna mer currydoft eller billig
kvinnoparfym, jag vill känna doften av mitt hem. Jag drar ett djupt andetag och ja jävlar, det luktar
hemma. Jag släpper ner ryggsäcken på golvet samtidigt som jag sliter in min stora resväska över
tröskeln, jag dumpar även den rakt på golvet. Mina steg leder rakt fram till kylskåpet, där väntar en
kall öl, för om du inte lämnar en kall öl i kylskåpet innan du drar i krig, ja då är du orutinerad. Jag
öppnar ölen och nästan faller ner i soffan samtidigt som ölflaskans kalla hals når mina läppar och
dess iskalla innehåll rinner ner i strupe. Så är den sekvensen jag fantiserat om komplett. Men det är
det som är saken med eufori, glädjerus, och impulser.
Det går snabbt över.
För det är den här första sekvensen av hemkomsten, som är som skönast, den är mest genuin. Den är
100-procentig, då, den första sekunden när jag sitter där och andas ut med en djup, nästan
överdriven lättnandes utandning, då är jag hemma, hemkomst euforin är fullständig. Den håller
oftast ut i 24-48 h, sen kommer nästa fas.
Jag har genom mina flera insatser med FM i världen och flera år av privat säkerhetsarbete i
högriskmiljöer uppnått en befäst duglighet i hemkomst. Jag har genom de ovannämnda årens arbete
i krigszoner lärt mig något, det blir inte enklare och det är något som måste hanteras.
När jag kom hem ifrån min första militära insats i Afghanistan så kände jag en oerhörd saknad. Även
om hemkomstkänslan var likt den ovannämnda så tog det inte många veckor innan jag började
längta tillbaka. Inte en nostalgisk längtan, lätt drömmandes utan en skrikande längtan. Jag ville inget
hellre än att åka tillbaka till Afghanistan. Samtidigt som vi kom hem så ökade intensiteten i både
operationer och attacker mot svensk trupp. Jag satt hemma, grillade flintastek och drack rosé. En
månad tidigare hade jag burit full stridsutrustning och genomfört operationer väster om Mazar-e-
Sharif i jakt på våran motståndare. Nu gick jag runt rastlös, i en småstadsfestival med solen

skinandes, medans mina kollegor fick liv och lem bortsprängda, i samma byar där jag nyligen hade
varit med och jagat fram fienden de nu stred emot. Det smärtade, jag hade gett vad som helst för att
få vara där för varenda stridskontakt. Att inte få vara på plats med mina vapenbröder och klippa till
fienden smärtade mig. Det är naturligt att känna så, man kan acceptera det, men man måste göra
något åt det.
Någonstans så måste man landa in. Det går inte att vandra runt och drömma sig tillbaka eller sakna
det man en gång gjorde. Jag har gjort den här hemkomsten nu, flera gånger om. Det kommer att
slita, det blir inte nödvändigtvis enklare. Det går inte att leva i krig och sen tro att hjärnan ska ställa
om sig till fred utan att först gå igenom lite krig. En klok Kapten till kollega sade en en gång: ”Det vi
först måste acceptera, är att vi är bara en hög av kött och nerver”. Med det menade han att vi inte
bestämmer vad vi känner eller hur vi upplever saker, våra köttklumpar till hjärnor av fett och nerver
tar beslutet åt oss. Att ha levt i en krigszon oavsett intensitet tar ut sin rätt. Det behöver inte ha varit
en amerikansk krigsfilm med tusen stridskontakter för att du ska ha rätt att känna dig lite
malplacerad där hemma. Det är ok att vara lite förbannad och irriterad efter hemkomst, eller jävligt
förbannad och irriterad för den delen. Men, det går inte att leva resten av livet förbannad och
irriterad. Det går inte att gå runt så varenda ledighet.
Så, du måste lära dig landa, vare sig det är genom träning, en god vän, meditation, fiske, eller i mitt
fall, en kombination av ovanstående och en bra kvinna.
Om du känner dig bekväm med att göra en insats och sen gå runt och älta all skit kring den för resten
av ditt liv, fine. Men om du vill bli en hållbar krigare i längden, om du vill kunna operera i den
underbara miljö som är kriget mot global terrorism under större delen av ditt yrkesliv, ja, hitta ett
sätt att hantera hemkomsten.
Lär dig landa, för annars kommer du aldrig kunna leverera i det långa loppet.


/JW


1 kommentarer

  • Mary moster Ekengren

    Hej kära systerson❤️Du är en "ordkonstnär” och det är är en mycket känslosam läsning. Jag fick ord på ”mitt eget krig” som jag äntligen är klar med och har ”landat” i mitt nya jag och kan njuta av tillvaron utan att vara arg, bitter m m och ”jobbar” alltid med att se det positiva och inte lägga ner onödig tid i mitt liv med att gnälla över sånt som har hänt och händer. Fortsätt lev väl och ha det bra med din fantastiska sambo och ge ut en receptbok när du har tid. Kram

Lämna en kommentar