Chemtal District / Balkh Province / Afghanistan, 23 Mars 2012

Chemtal District / Balkh Province / Afghanistan, 23 Mars 2012

De vattensjuka fälten började ta ut sin rätt på stridsvärdet, åkrarna i Chemtal hade denna dag gett sig fan på att sakta ner vår framryckning. För var steg så slöt sig mer och mer lera kring kängorna, tills att det kändes som att du hade en klump betong som omgav foten. Det var dock bara att bita ihop och klampa vidare.

Plutonen höll på att öppna väg, alltså söka efter IED:er längs vägen i syfte att kunna framrycka på den med fordon. Långsamt och tålamodskrävande arbete, en grupp söker sig försiktigt och systematiskt framåt, med minsökare och hund. Två grupper befinner sig på varsin sida om vägen med uppgiften att skydda sökgruppen på vägen genom att identifiera och kontrollera möjliga fientliga stridsställningar.

Man måste hela tiden vara uppmärksam och vara beredd på det värsta, just idag var det inte så svårt med gårdagen färskt i minne. En dag tidigare hade vi hittat en IED utanför byn Arab Mazari, och strax därefter blev våra Jägarbröder i 1:a pluton utsatta för ett eldöverfall, när de genomförde exakt det arbete vi nu gjorde, bara några kilometer från den plats vi nu befann oss på.

Vi hade efter några timmars sökande kommit ur den värsta leran, och sidogrupperna framryckte nu över ett torrt åkerlandskap, framför oss närmade sig en flod, och runtomkring oss kunde man ana bebyggelse i varierande riktningar. Det var lugnt på platsen, men kunde höra fågelkvitter och hundskall.

Om man vände blicken från sina tungt beväpnade kamrater och blickade upp mot skyn så hade man kunnat vara på vilken varm plats som helst på jorden, kanske någonstans där man kunnat byta ut kroppsskyddet mot en solstol och vapnet mot en kall öl.

Lika snabbt som drömmarna vandrar iväg till fredligare platser slits drömmen itu och man kastas på en millisekund in i verkligheten igen, Afghanistan, kriget och den explosion som vi alla ser framför fordonet, precis där våra kamrater ur EOD gruppen precis stod med minsökare.

Vi kastar oss alla i skydd och förbereder oss på strid. Vi riktar våra vapen mot närmsta farliga riktning och förbereder oss på att möta en fiende som just attackerat oss. Soldater börjar omedelbart rapportera in allt de ser, misstänkta rörelser och eventuella mål. Ingen är rädd eller stressad, känslan som infinner sig i just denna stund är varken panik eller skräck, utan ett lugn, en medvetenhet och en mental skärpa som är resultatet efter år av träning för just denna stund.

Dammet från explosionen håller på att dra sig bort och den förväntade fientliga eldgivningen uteblir, plötsligt bryts lugnet av en radiosändning, en radiosändning ingen vill höra:

”Quebec Oscar, Foxtrot Foxtrot, vi har en egen skadad, amputation, vänster ben”

Medan sidogrupperna försvarar terrängen, fortfarande ovissa om vad som inträffat så har de soldater ur plutonen som befann sig på vägen en tydligare bild av vad som skett. De såg hur explosionen slungade den 22-åriga svenska soldaten fyra meter upp i luften och sju meter i sida, landades, söndertrasad vid sidan av vägen.

Två soldater ur plutonen tog sig omedelbart fram till platsen, de visste då inte hur många som hade skadats i explosionen men att de omedelbart skulle behöva hjälpa var det inget tvivel om. Att döma av det de precis hade sett så rådde det inga tvivel om att den 22-åriga soldaten redan var död. De kommer fram till platsen, en av soldaterna tar omedelbart eldställning och försvarar skadeplatsen, till deras förvåning är den andra soldaten i sökgruppen oskadd trots att han precis har varit några meter ifrån att bli sprängd så har han omedelbart tagit sig upp igen och börjat stoppa blödningar på den skadade soldaten. Den skadade soldaten har mirakulöst nog har överlevt både explosionen och den brutala landningen. En titt på 22-åringen räcker för göra bedömningen att deras agerande de närmsta minuterna kommer avgöra om han dör på ett fält i Afghanistan eller om han kommer hem till sina nära och kära.

Båda 22-åringens ben var totalt söndertrasade, vänster ben i stort sett borta, han hade skador i ansiktet samt ena handen, och ur de stora skadorna på underkroppen pulserade blodet och livet snabbt ur honom.

Fortfarande har ingen fientlig eld riktats mot oss, den soldat som tagit eldställning släpper sitt eldområde för att hjälpa till med den skadade, då de är allvarliga och många kräver skadorna många händer.

Två sjukvårdare från plutonen anländer till platsen och den skadade får smärtlindrande, han är fortfarande vid medvetande men har av uppenbara skäl mycket ont, det går åt mycket combat gauze och tourniquets men tillslut lyckas de får stopp på blödningarna.

 

Samtidigt som detta ägt rum har en amerikansk helikopter tillkallats från Mazar-e-Sharif och vi får höra på radion att den nu är på väg, läkare med kirurgkompetens har och anslutit till platsen från stödfunktionen som befann sig med plutonen. De kan tyvärr inte göra så mycket utan ett beslut tas att låta sjukvårdarna och soldaterna som var först på plats fortsätta jobba med den skadade.

Nu hör man helikoptern i fjärran, det blir tydligare och tydligare för varje sekund som går.

Efter någon minut kan man se de två Blackhawk helikoptrarna komma mot oss, landningsplats är förberedd och man kastar nu grön rök för att markera landningsplatsen. Dånet från helikoptern och dammet som kastas upp är totalt. Helikoptern är nu på marken och piloten ger tecken till sjukvårdarna att framrycka till helikoptern. De lämnar över den Svenska 22-åringen och nödvändig information till den Amerikanska besättningen. Helikoptern lyfter nu och försvinner tillslut i fjärran.

Det är åter lugnt på platsen, solen gassar, och fåglarna kvittrar. Om men vänder blicken från den krater som nu är i vägen och de blodpölar som täcker marken, så hade man nästan kunnat vara på vilken varm plats som helst på jorden.

 

22-åringen överlevde tack vare sina kamraters snabba agerande, de beslut som togs på platsen i snabba lägen. De tyska kirurger som senare opererade på honom sade ”Endast soldater som har blivit omhändertagna av Svenskar överlever skador som det här”

Efter missionens slut några månader senare fortsatte vissa i Försvaret, vissa valde att bli civila. Var vi än befinner oss i livet, vad vi än gör och vilka vi än blir, kommer vi alltid minnas den där dagen i Chemtal.

/JW


Lämna en kommentar