"Välkomna till Afghanistan!"

Afghanistan - 17 April 2009


Trond Petter Kolset, 30 år gammal, officer i den Norska armén, sitter i en obepansrad Toyota Landcrusiser. Fordonet han färdas i är under framryckning mot Mazar-e-Sharif och befinner sig på vägen ca 7 km väst om staden som är provinshuvustad i den nordliga provinsen Balkh. Vägen han färdas på kallas bland soldater ”ring-routen”, den cirkulära väg som sammanbinder de stora städerna i Afghanistan. Mazar-E-Sharif i norr, Kabul i öst, Kandahar i söder och Herat i väst.


Abdul Based, 18 år gammal, Taliban, skickad från Kandahar med ett uppdrag, sitter i en Toyota Corolla och väntar vid ovan nämnda väg. Bilen är laddad med sprängmedel.


Jag, 23 år gammal, gruppchef för Echo Alpha, 1.Grupp, 1.Pluton, 312. Luftburna Skvadron som vid tidpunkten utgjorde skyttekompaniet i den svenska kontingenten ingående i PRT MES (Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif). Jag befinner mig på Camp Northern Lights i Mazar-e-Sharif,
huvudcamp för den svenska styrkan i Afghanistan.


Vid dagens slut kommer jag att ringa min familj i Sverige för att berätta att jag mår bra och därefter gå och lägga mig. Trond Petter Kolset och Abdul Based kommer att vara döda.


Jag har alltid imponerats över personer som kan återge minnen och händelser i detalj. Jag har läst åtskilliga böcker som återberättar konversationer och segment ur personernas historia. Jag förundras varje gång hur människor kan komma ihåg enskilda konversationer och händelseförlopp. Jag är inte
sådan, jag kanske borde ha fört dagbok, men det gjorde jag inte. Nu ska jag ska redogöra för en händelse, jag minns inte varje konversation eller händelse i detalj i samband med den incidenten. Jag minns faktiskt inte ens i detalj vilka som var med och i vilken ordning vissa saker skedde, en del meningar och situationer har fastnat, men långt ifrån allt. Så för er berörda som eventuellt var med den här dagen så utelämnas ni inte för att framhäva mig egen grandiositet, detaljerna kring den här dagen har helt enkelt förpassats till någon bortglömd vrå i mitt minne. Det spelar kanske inte så stor roll för det är händelsen i helhet som är viktig att minnas, inte vem som sa vad och när dom gjorde
det. Ur flera hänseenden så är den här händelsen för mig extrem, men på samma gång vardag. För de flesta svenskar är det inte normalt att se kroppsdelar utspridda längs en väg, inte för mig heller. Men, i den vardagen som utgjordes av att vara soldat i Afghanistan 2009, då var en söndersprängd
kropp föga förvånande. Denna normalitet i det onormala är en intressant företeelse och vittnar om hur snabbt människor kan finna sig i och normalisera extrema omständigheter.

Jag minns inte hur den dagen började, men jag minns hur den slutade. Jag minns inte ens vilken tid det var, innan eller efter lunch? Jag vet inte, men jag vet att min grupp bemannade QRF (Quick Reaction Force), en larmstyrka bestående av minst en skyttegrupp vars uppgift var att med kort varsel kunna rycka ut för att understödja enheter i operationsområdet. Jag och samtliga soldater i gruppen bar en radio över tid och det var i den radion jag hörde det,

”QRF ALARM, QRF ALARM”


Samma reaktion som en sprinter när startskottet går, vi rusade. Det behövs ingen tid för eftertanke eller konstaterande, det är bara framåt som gäller. På med skyddsväst, stridsväst och hjälm. Föraren startar upp vår Pansarterrängbil 203, 23 ton bepansrad massa på hjul. Vi startar upp radiosystem och
kontrollerar samband samtidigt som skytten genomför vapenkontroll på den 20 mm automatkanon som utgör huvudbeväpningen på vårt fordon.


Den individ som för stunden bemannade befattningen ”Duty officer” i TOC:en kom springandes och länkade upp med oss vid vårt fordon. - ”Norsk konvoj har attackerats av vad som verkar vara en självmordsbombare, 2 - 3 skadade. De skadade är avtransporterade men personal ur WIT (Weapons
Intelligence Team) och IEDD (Improvised Explosive Device Disposal) ska undersöka platsen och det sprängda fordonet. Ni framrycker till platsen för att upprätta cordon, skydda personal ur WIT och IEDD samt vara dom behjälpliga, frågor?”. Jag hade inga frågor, givetvis funderingar på vad är det
som har hänt egentligen? Hur ser det ut på platsen, vad är statusen på de skadade?

Men de frågorna grundade sig mer i min egen nyfikenhet och var inte på något sätt viktiga för lösande av uppgiften.
Det var förmodligen inte heller något som vår käre Duty officer hade kunnat svara på. Jag fick koordinater för den punkt till vilken vi skulle framrycka, det var inte på något sätt svårnavigerat, platsen för attacken var några mil väster om Mazar-e-Sharif längs ringrouten i riktning mot Sheberghan.
Den lilla QRF som stod i 10 minuters marschberedskap utgjordes bara av en skyttegrupp, en mycket skralt bemannad larmstyrka kan tyckas nu när jag ser tillbaka på det. Vi hade utrymme för fler soldater i vår pansarterrängbil.

Samtidigt som vi fick ingångsvärden så passerade ett gäng soldater
bärandes full stridsutrustning oss. Det var nyanlända soldater ur IA09 som ingick i en tillfällig förstärkning och precis som oss så tillhörde de i 31. Luftburna bataljon, de gick en rundtur på campen och fick en genomgång av planer för campförsvaret. Jag hade ett behov av fler pipor i terrängen och QRF 2 hade inte fått order om att göra sig marschfärdiga. Framför mig passerade nu ett tiotal fullt utrustade och tjänstvilliga jägarsoldater.


- ”Kan jag ta befälet över några av de där herrarna?” frågade jag Duty officer och pekade på gruppen
soldater som gick förbi.
– ”Jaaa, det borde väl inte vara några konstigheter, låt mig kolla snabbt med deras chef” svarade Duty officer.

Efter en mycket kort samverkan med soldaternas chef på plats så beordrades chefen att underställa mig fyra av hans soldater. Jag gav dem en snabb genomgång av läget och beordrade dem sen att göra uppsittning och marschfärdiga i fordonet. Vi ”kom på rull” som vi brukar säga, påbörjade framryckningen mot platsen. Rent distansmässigt så var det inte så långt, 2–3 mil kanske, men att köra 23 ton pansarterrängbil genom trafikaoset som
utgjorde centrala Mazar-e-Sharif är tidskrävande. Vår förare Jimmie kryssade fram mellan bilarna med stor vana och precision, det är alltid en fröjd att se proffs agera inom sitt skrå. Medan jag navigerade med hjälp av karta och GPS samt rapporterade till TOC allt eftersom vi passerade kartfästa utgångspunkter så hann jag fundera på vad som skulle möta oss på platsen.

Jag visste att en detonation skett, men hur stor? Kommer hela vägbanan ha förvandlats till en stor krater? Det tjänar ingenting till att spekulera men det går inte att undvika att fundera. Jag kände mig trygg i min träning och erfarenhet och jag kände mig trygg i att hur än situationen skulle utvecklas så var jag och min grupp redo att hantera det.


Vi lämnar Mazar-e-Sharif och stadsmiljön bakom oss när vi når ringrouten. För varje meter så öppnas landskapet upp runtomkring oss och staden byts mot det gröna jordbrukslandskap som nu under våren är som vackrast.

Blickar vi norrut så ser vi åkrar och öppna landskap, likt ett Afghanistans
Österlen. Söderut likaså men i fjärran syns bergen som utgör en del av den massiva bergskedjan Hindu Kush. Åkrar, fält, bevattningskanaler och diken om vartannat. Kanalerna är stora system grävda för hand och fungerar som ett blodomlopp för odlingen i området, ändlösa diken och kanaler slingrar sig fram mellan jordplättarna och är helt avgörande för jordbruket. Tyvärr tjänar de även som dolda framryckningsvägar såväl som utmärkta stridsställningar för traktens Talibaner.

Många är de tillfällen då svenska soldater har fått besvara fientlig eldgivning mot de trädlinjer som karaktäriserar dessa diken och kanaler.
Till slut når vi platsen. Jag beordrar halt på fordonet, min förare Jimmie kör åt sidan av vägen och stannar.

Gruppens automatkanonsskytt Ante, vevar frenetiskt i tornet för att hela tiden ha pipan riktad i för stunden farligast riktning. Jag tilldelar Ante eldområde som i grovt sträcker sig mellan klockan 7 och 11, söderut och vänster i färdriktningen.

I de två luckor som finns längst bak i fordonet så står två soldater uppluckade, de tilldelas eldområde klockan 6, rakt bakåt samt mellan klockan 1 och 5, norrut och höger i färdriktningen. Jag blickar framåt, ca 200 meter längre fram så ser jag vraket av det fordon som självmordsbombaren suttit i. Det är förvrängt och till det utbränt, en bit fram på vägen så ligger det vad som er ut som en jordklump eller en sten, kanske en bit av bilen som kastats iväg av explosionen.

En person i svensk uniform närmar sig vårt fordon. Jag gör avsittning och
går mot personen.


– ”Tjena, jag är chef WIT” säger mannen.
– ”Hej, vi är QRF:en, vad är vår uppgift?” frågar jag.
– ”De skadade norrmännen är avtransporterade. Vi behöver förstärka cordon och skyddet av platsen medans vi samlar bevis och genomför en post blast assesment, vi behöver även hjälp med att hitta
och märka ut fynd, bevismaterial, allt som kan vara av intresse för utredning och erfarenhetsbanken. Bryt pinnar från träden där borta, knyt ATA-band runt och gör vimplar, märk sen ut allt ni hittar som är kopplat till attacken” förklarade chefen för WIT.
– ”Uppfattat, inga problem, vi kör igång” svarar jag.


Uppgiften var enkel, försvara platsen, bygg vimplar, märk ut alla relevanta fynd, glasklart, bara att köra igång. Jag tittar närmre på det som vid första anblick såg ut som en stor jordklump eller sten. Det ligger precis bredvid mig på vägen. Det är ingen sten, eller jordklump. Det är ett mänskligt huvud,
kapat vid halsen. Delvis brännskadat och förtvinat men än dock tveklöst, ett huvud, Abdul Baseds huvud. När Abdul utlöste sin sprängladdning så förbrändes inte kroppen i detonationen utan hans kropp slets sönder och spreds i terrängen kring detonationsplatsen. Här stod jag nu, och stirrade
honom i hans döda ögon. Ibland går saker och ting på reflex, ryggmärgsbeteende, man bara agerar.

Men i denna stund så stannade jag upp och unnade mig 30 sekunders reflektion.

Här står jag, 23 år gammal, långt ifrån det svenska folkhemmet, tungt beväpnad och tittar på ett avskilt huvud. Det är en fullständigt absurd och makaber situation.

Känner jag något? Blir jag berörd av stundens allvar?
Nej, jag känner mig i stunden fullständigt opåverkad. Det mänskliga sinnet har en fantastisk förmåga att genom träning uppnå en anpassningsförmåga för att kunna möta svåra situationer. Jag kände ingenting, och gick raskt vidare i tankeprocessen från reflektion till att utforma en order för min grupp gällande hur vi skulle lösa uppgiften.


Jag återgick till vårt fordon och samlade gruppen. Jag återgav vad chefen för WIT behövde i orderform, slutligen vände jag mig till de nyanlända soldaterna från IA09:


– ”Gör vimplar, märk ut alla likdelar, välkomna till Afghanistan”


Så här i backspegeln, en onödigt kryddad kommentar, men jag var 23 år gammal. Jag hade inte mer fingertoppskänsla än så. Vi påbörjade vårt arbete, några soldater började bryta pinnar från ett närliggande träd och fästa markeringsband i dem. Jag påbörjade framryckning längs vägen mot det
sprängda fordonet för att få en bättre lägesuppfattning på platsen. Det är gassande hett, svetten rinner, trots den blotta ansträngningen av att gå några meter i långsam takt. Jag passerar återigen huvudet som ligger mitt på vägen, jag går ytterligare 50 meter längs vägen utan några synbara fynd.
Jag är nästan framme vid vraket, det som är kvar av det sprängda fordonet.

Jag scannar av terrängen med blicken, till höger om mig, i diket ligget ett ben. Ett komplett, mänskligt vänsterben, tillsynes avsprängt vid ljumsken, som ett jävla grillat kycklinglår. Det är absurt, makabert, overkligt. Några minuter senare hittar jag en några revben och del av en bröstkorg som sitter ihop, intill det i en
vattenansamling flyter var som uppenbart är ett tarmpaket. Hur tarmarna har hållit ihop, och färdats ur kroppen i samband med explosionen vet jag inte, men där flyter de.

Rester av den självmordsbombare som två timmar tidigare avslutat sitt liv för att nå sina mål.

Vilket jävla slöseri.
Jag vet det inte än men den norska officer som är allvarligt skadad kommer att dö.

Vad fan dör vi för? Varför är vi där? Är det här värt att dö för? Jag bryr mig inte ens, i stunden så är det som vilket jobb som helst. Jag har ett jobb att sköta, det spelar ingen roll om jag står vid bandet på Volvo eller letar kroppsdelar i Afghanistan, uppgiften ska lösas.


Jag vänder tillbaka längs vägen tillbaka mot mitt fordon. Arbetet är igång, alla soldater som jag har gett uppgifter ser ut att arbeta på självständigt inom ramen för tilldelad uppgift. Jag får ett anrop på gruppradiosystemet:


- ”Gruppchefen, det finns behov av samverkan här uppe vid roadblock”


Det var min ena kulspruteskytt som befann sig på vägen i östlig riktning, tillbaka mot MeS, det hade samlats lite nyfikna människor och framförallt, det var en man längre bort som filmade oss.

Talibanerna var kända för att filma sina attacker och efterspelet dels i propagandasyfte men även för att dokumentera vårat agerande och rutiner. Mannen som filmade var inte en Taliban, han var journalist.

”Det blir väl ett klipp på någon lokal kanal” - tänkte jag.

Föga anade jag att journalisten skulle sälja klippet till ett större nyhetsbolag och att jag skulle synas i bild på Al Jazeera nästa dag.


I övrigt flöt arbetet på platsen på bra. Det rådde ett kusligt lugn, det var stekhett och avspärrat. Ingen trafik eller vardagsliv pågick, vi var inte uppstressade och det var ingen hotfull situation på platsen.


Innan vi kom dit så hade en ung man sprängt sig själv i bitar i syfte att döda andra män. En fruktansvärt brutal, kaosartad och våldsam händelse, Men nu, knäpptyst, ett lugn och strukturerat arbete. Vi arbetade på och löste vår uppgift, sen åkte vi därifrån, tillbaka till Camp Northern Lights. Vi kom tillbaka i lagom tid till middagen, det bjöds på grillade hamburgare. När jag slängde upp
burgaren på tallriken så fick det brända köttet mina tankar att frambringa bilden av det sönderbrända huvudet och dess döda ögon som stirrade i mina och jag slogs återigen av känslan av det overkliga.

För några timmar sen stod jag ute i taliban-territorium och märkte upp kroppsdelar. Nu är jag omgiven av vänner och ska käka burgare, det så jävla absurt. Vi fick en briefing efter middagen av en av våra chefer, där delgavs vi att Trond Petter Kolset hade stupat.

En jävla slump, vi hade åkt den där sträckan 100 gånger de senaste månaderna. Det hade kunnat vara vem som helst av oss. Men det var det inte, det var han.

Jag kunde ringa mina föräldrar den kvällen, berätta att allt var bra, det gick ingen nöd på oss och maten var god.

Ännu en dag på jobbet för en svensk soldat.

/JW


3 kommentarer

  • JW

    Ja men det stämmer garanterat. Man har ju blivit senildement på äldre dagar.

    Aaaah, det var under den utryckningen som den rektala skadan uppstod ja 🤣

  • E2

    JiTe

    Helt rätt, delar av alfa hade precis avslutat skjutövning vid Mike spann och anslöt efter att vi hört en jäkla smäll.

    Snyggt skrivet JW!

    /E2

  • JiTe

    Tjena Johan! Intressant skildring av händelsen. Dock vill jag minnas att även Foxtrot Alpha var med. Vill även minnas att i samband med framryckning till platsen kördes det på något form av hinder vilket resulterade i en rektal skada på en av soldaterna i ”bollhavet”

    Ps: Burgarna var goda sen

    Mvh
    AKAN skytt Foxtrot Alpha

Lämna en kommentar